Helena: min historia
Modell, mamma till två.
För ett par år sedan var jag med om något som verkligen skakade om mig. Min kropp var i fara. En fara som tog andan ur mig. Vi är vana vid att se det som slutet. Ja … jag tror inte att jag har accepterat det helt än, för det är svårt att ens skriva ordet.
Jag var på en fotografering, och på lunchrasten bestämde jag mig för att snabbt kolla mina blodprovssvar. Jag öppnade min digitala journal, och då förstod jag vad det betyder att ”inte tro sina ögon”.
”Bröstcancer” stod det med fetstil framför mig. Jag tänkte: hm, cancer. Kanske är det cancer, men inte cancer? Eller någon annan sorts cancer? Jag kanske missförstår något, jag borde fråga en läkare jag känner.
Jag tror inte ens att det var rädsla, det var chock. Jag hade alltid känt mig helt frisk, säker på att min kropp klarade allt och att det här absolut inte skulle hända mig. Men livet ville annorlunda.
Jag vet inte hur jag tog mig igenom den dagen. I tankarna höll jag redan på att dö och undrade vem som skulle ta hand om mina barn, hur de skulle klara sig utan sin mamma och vem som skulle bära bördan av allt som skulle komma efter min död.
Jag var blek i ansiktet, blicken var långt borta och jag var väldigt inåtvänd. Men på fotograferingen den dagen behövde jag visa lycka och glädje. Jag minns inte detaljerna från den dagen, men jag tror att jag misslyckades med den fotograferingen.
Ett telefonsamtal med min syster senare samma dag fick mig tillbaka. Jag grät och skrattade nervöst. Det går inte att beskriva på något annat sätt.
En vecka efter operationen åkte jag på en fotografering för jobbet. Så började mitt nya liv. Först förstod jag inte varför jag behövde gå igenom det här, vad jag skulle få ut av det. Nu känner jag att jag förstår att mitt liv är så annorlunda, på något sätt så mycket mer värdefullt. Ja, vi har alla fått det här livet, men vi måste vara särskilt uppmärksamma på det och vårda det. Vi kan vara vad vi vill, önska, göra och välja vilken väg vi vill, men vi kan inte göra något av det utan en kropp.
Och om vi har fått en kropp borde vi nog ta vara på den möjligheten, det här livet, och göra allt vi kan för att föra våra själar mot den högsta meningen. Så ser jag på det.
För mig är det ganska klart nu, och det behöver inte diskuteras mer.
Så det här vill jag säga till alla som läser det här:
Kära, vackra människor: Vår kropp är vårt instrument, och utan den förlorar allt annat sin mening. Eller snarare blir det omöjligt. Därför strävar jag efter möjligheten att stanna här lite längre, för att göra viktiga saker för mig själv, för mina nära och kära och, om Gud vill, för någon annan.
Vissa tycker kanske inte att det var något stöttande att säga, men det var det bästa stöd jag kunde få. Hon gav mig nämligen lov att dö, och jag gav mig själv lov att dö. Utan att känna skuld. Det låter märkligt, ja, att känna skuld över att kanske dö. Men jag kände verkligen så.
Samtalet förde mig tillbaka till verkligheten, inte till filosofiska funderingar utan till handling.
Sedan följde olika behandlingar, operation, strålbehandling och så vidare.
Och vet du, änglar, Gud eller någon annan högre makt, jag vet inte vem, men de ledde mig genom allt det här så varsamt. Det gick förvånansvärt smidigt och lätt. Åtminstone kändes det så för mig.
Och jag har hört mycket om hur det kan vara när man måste gå igenom en massa dyra prover och undersökningar, blir runtskickad, rädd och stressad. Att läkarna kan vara okänsliga, helt enkelt för att de ser det varje dag, och inte bryr sig om att det är ditt liv och att du kan dö.
